om jills verande ... (sida 2 av 3) | Föregående sida | Nästa sida

Magnus Eriksson: 2014-02-17 23:09		Jag skrev »ganska motbjudande«.
Frank Östergren: 2014-02-18 08:32		Örjan Öberg. Nej, jag »målar inte upp countryn som anledning« till olika uttryck. Vad jag skriver - och troligtvis otydligt - är att när countrymusik diskuteras, debatteras, dokumenteras; då tas in så många fler referenser än enbart musiken. Klassisk musik eller konstmusik, musiken debatteras - men inte samhället runt den, inte publiken, inte utövarna. Här finns få aspekter utanför musiken. Soul, dragspelsmusik, flamenco och så vidare, där är musiken i centrum. Medan vad gäller countrymusik sociala, ekonomiska, etniska, religiösa, politiska och andra aspekter ska in. Det är med anledning därav jag undrar VARFÖR?
Örjan Öberg: 2014-02-18 08:58		Okej, då har vi olika syn på vad som gör musikbevakning intressant. Den sociala kontexten är viktigare för mig än musikarkeologin. Och jag tror inte att de inslag i Jills veranda som bränner till hade hänt om de sociala ansatserna inte fanns. Dessutom, stämmer din beskrivning verkligen? Musik som främst har afrikansk-amerikanska utövare beskrivs ofta i samklang med samhällets utveckling. Tidig rock'n'roll med uppkomsten av ungdomskulturen. Insamlandet av svensk folkmusik på 1800-talet som nationsskapande, etc.
Frank Östergren: 2014-02-18 09:02		Frågan är ännu obesvard, tyvärr. Varför utsätts inte andra musikgenrer för samma »sociala kontext« som countrymusik?
Magnus Eriksson: 2014-02-18 10:12		Jag tror inte att den samhälleliga kontexten alltid är fullt så frånvarande, Frank. Dock läggs den ofta tillrätta utifrån synen på musiken. Eftersom countryn så länge var en ful- och töntmusik (det gäller fortfarande mycket av synen på Nashville, inte minst från altcountryns apologeter), har man gärna lyft fram stigmatiserande omständigheter från den sociala och historiska bakgrunden. Det har man inte gjort på samma sätt när det gäller afrikansk-amerikanska artister. Hur ofta omtalas den ohöljda kommersialismen i soulmusiken? Hur många tror fortfarande att det var vita rasister som kallade blues för »the Devil's music«? Jag har sett påståendet i avhandlingstext. Dock, synen frodades bland gudfruktiga afrikan-amerikaner av lätt insedda skäl; bluesen var så marginell att vita rasister knappt behövde fundera på den. När det talas om svensk folkmusik idylliseras omgivningen. Rapporteringen om nazistiska enleveringsförsök är knappast legio i den breda beskrivningen av musiken. De blir i stället bärande tema i rapporteringen om just de nazistiska enleveringsförsöken, inte om musiken.
Örjan Öberg: 2014-02-18 11:10		Nog gjorde Motowns kommersiell popmusik som anpassades till den vita publiken. Det har i alla fall jag fått med mig. Gjordes en djupdykning i svensk folkmusik som den i Nashvilleiana som Jills veranda, tror jag det vore självklart att göra kopplingar till projektet att ta fram en svensk folkkultur på 1800-talet, till 30- till 50-talets rasism i tidningen Hembygden och rörelsen i stort, som till dagens nazistiska enleveringsförsök. Men du har en poäng där, förstås. Också: Att sätta countrymusiken i en social kontext är att ta genren på allvar.
Magnus Eriksson: 2014-02-18 11:20		För mig ger den sociala kontexten ett bidrag till den historiska och sociala förståelsen av musiken, men den kan aldrig vara en grund för värdering. Då hamnar vi lätt i något som alltför mycket liknar det rasistiska felslut som fortfarande präglar så mycket av blueskritiken. Och den kontextuella kommentaren måste var fyllig, mångsidig, icke-moralistisk och icke-sensationalistisk.
Frank Östergren: 2014-02-18 13:12		Kan så vara, Magnus, att kring annan musik även där förs diskussioner. Men håll med om att just kring och om country - och då just här i Sverige - lyfts omgivningen så ofta fram och det med moraliskt darr på stämma och skriven bokstav. Jag har gillat country sedan jag förstod att det fanns musik, nu är vi i slutet av 1950-talet. Men aldrig har jag sedan, sedan mitt intresse tog mer aktiva och offentliga former, bara mötts av förståelse, gillande. Utan försvarställning har oftast krävts, jo det här inträffat att kallats för »reaktionär jävel« och fått frågan om jag »varit på väg till veckomötet med Ku Klux Klan«. Mitt intresse för det sociala, för historien, för politiken, för alla förutsättningar, att jag intresserat mig för det tror jag kunna säga utan att förvränga sanningen. Men jag är mentalt trött på att alltid behöva försvara musiken, Jag är lite led på att ofta tvingas inflika att »Birth of a nation« har KKK-försonande drag, när allt jag vill framhålla är att det är en fantastisk film. Jag njuter varje gång jag ser »Ivan den förskräcklige«, trots att jag omständigheterna kring filmens skapelse och att jag vet att Lenins/Stalins Sovjetunionen var ett terrorvälde med massmord, etnisk utrensning, tvångsförflyttning och all annan tänkbar ondska.
Magnus Eriksson: 2014-02-18 14:07		I allt väsentligt håller jag med dig, Frank. Jag antar dock att mitt intresse för de politiska dimensionerna av countrymusiken och -kulturen är något större än dina, och om det är inget att säga. Mitt intresse för countryn föddes våren 1969, när jag var tretton år. Dessförinnan hade det mest varit pop, blues och klassisk musik. Jag har också, oftare än inte, mötts av abderitisk oförståelse och tvingats försvara och nyansera. Resterna av detta märks också i det här forumet där jag stundom varit tvungen att försvara Nashvillecountryn mot fördomar från människor som tror att det finns något som meningsfullt kan kallas »äkta country«. En av mina favoriter är annars cirkelbeviset från en fjant som bodde på min korridor första året jag läste i Lund (78/79). Jag hade köpt en skiva med Buddy Emmons, och han gastade om Göingeflickorna (vilkas förtjänster jag då ännu inte hade förstått). Sedan kom litanian om den konservativa countryn, och jag försökte säga något om rebellattityder och systemtrots. Då kom det obetalbara: Jolene är en konservativ sång. Jolene är en countrylåt. Ergo: countryn är konservativ (och därmed förkastlig) musik. Snillet gick på Socialhögskolan, och jag antar att han numera är socialchef el dyl i Karlskrona. Den nivån var det på diskussionen, men den typen av dumhet har jag inte stött på de senaste tjugo åren.
Tom Skjeklesæther: 2014-02-18 15:15		Diskusjonen er fortsatt interessant, og jeg deler definitivt Frank og Magnus frustrasjon og oppgitthet i forhold til at man ofte har måttet forklare sin sans for/ kjærlighet til countrymusikk overfor ignorante kultursnobber som tror at countryhat er det samme som å utvise god smak. Jeg har ikke tall på hvor mange slike diskusjoner jeg har vært gjennom. Men de siste årene har det vært enn betydelig bedring på dette feltet i Norge. Det er flere forklaringer på det, blant annet at flere av de mest fremgangsrike norske artistene har vært tydelige på sitt countryutgangspunkt. Også artister som betegnes som rock har problemfritt »stått frem« som countryfans. Jeg vet at Magnus og jeg har sammenfallende syn på ganske mye innen country. Men det er også forskjeller. Det meste av det siste skriver seg fra Magnus ofte negative holdning til såkalt alternativ country. Mitt syn er at det finnes bra artister innenfor BÅDE tradisjonell/ ny country og alternativ country, akkurat som det finnes dårlige/ uinteressante artister. Et interessesant aspekt ved denne diskusjonen er det engelske perspektivet, som nå kommer aller tydeligst til utrykk i det nye, halvårlige?, countrymagasinet som utgis av forlaget som står bak Classic rock. Country Music Magazine har kommet med to nummer, med Johnny Cash og Dolly Parton på forsiden (Dolly er i butikkene nå). 130 sider som omhandler både straight og alternativ country. Dolly-nummert har stoff om Dolly, Buck Owens, Shovels & Rope, Samantha Crain, Howe Gelb, Reverend Horton Heat, The Band Perry, Ricky Skaggs, Jimmy Webb, Suzy Bogguss og haugevis av anmeldelser og småstoff. Engelskmenn har en egenrådig tilnærming til hva de oppfatter som country, ofte milevis fra en Nashville-forståelse. Rett eller galt? Noen på rootsy.nu som har vært borte i dette magasinet?
Örjan Öberg: 2014-02-18 15:30		Känner inte igen Franks beskrivning av hur countryn uppfattas numera. Det var sant på 1980- och in på 90-talet, men sen dess har det hänt en del. Vilket bland annat märks på att popmagasinet Sonic tar countryn på allvar, exempelvis finns i senaste numret recensioner av album med Lydia Loveless, Drive-By Truckers, Rosanne Cash, Uncle Tupelo och Lone Justice. Köper både Uncut och Mojo (49 kr numera på Pressbyrån, mindre än jag betalade för Q för 20 år sen), men 189 kr för en tidning är lite dyrt, i synnerhet när man inte alls vet vad man får, inslagen som den är.
Magnus Eriksson: 2014-02-18 16:00		Men Sonics urval av country är förutsägbart. Det är fincountry enl gängse kälkborgerliga ideal. Country Music Magazine har jag inte köpt, ser alltför retro ut och dessutom varit för dyrt. Däremot läser jag brittiska Country Music People sedan mer än tjugo år, och det är den bästa countrytidskriften jag känner till, långt mer seriös än sina amerikanska motsvarigheter.
Örjan Öberg: 2014-02-18 16:35		För att plussa på kälkborgerligheten, skivorna med countryanknytning Sonic har med på listan »Tidernas bästa livealbum«: 98. Emmylou Harris: At The Ryman 82. Mack Vickery: Live! At The Alabama Women's Prison 77. OB McClinton: Live at Randy's Rodeo 75. George Jones: Live at Dancetown, USA 72. Willie Nelson: Live at the Texas Opry House 60. Jerry Lee Lewis: Old Time Religion 53. Townes Van Zandt: Live at The Old Quarter 47. Jerry Lee Lewis: The Greatest Live Show on Earth 42. Johnny Cash: At Folsom Prison 35. Merle Haggard: Live from Austin TX '78 14. Waylon Jennings: Waylon Live 8. Mickey Newbury: Live at Montezuma Hall 2. Jerry Lee Lewis: Live at the Star-Club, Hamburg
Örjan Öberg: 2014-02-18 16:55		Eftersom min förra länk till TVdags var en sån succé kommer här ett helt annat ämne, det eviga gnabbet mellan Sverige och Norge. www.tvdags.se/artikel/den-adle-vilden-pa-skidor-varfor-hanar-han-oss-sa
Magnus Eriksson: 2014-02-18 17:07		Egentligen är det väl bara Emmylou Harris, Johnny Cashs och Townes Van Zandts album som är riktigt bra på den listan? Typiskt nog får pellejönsen Lewis med två, och George Jones-plattan är ganska sunkig. Med Merle Haggard finns det åtminstone tre långt bättre liveskivor än den från Austin. Och naturligtvis är liveskivorna med Martina McBride, The Judds och Dixie Chicks liksom många andra från countryns samtida huvudfåra chanslösa. Och Chris Walls liveskiva har Sonic förmodligen aldrig hört talas om.
Lista ämnen | Föregående sida | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg